Vilket är tidernas största rockband? Frågan är enfaldig, och det brukar svaren också vara. Om frågan preciseras dithän att den får en åtminstone hjälpligt gripbar innebörd, finns det egentligen bara ett svar: Amazing Rhythm Aces. Förmågan att till synes motståndslöst integrera och omsmälta rockens bakomliggande traditioner i en personlig form, musikernas smakfulla briljans, Russell Smiths maximalt själfulla sång, hans tidlösa låtskrivarkonst, deras förmåga att ladda varje ögonblick, även varje paus, med total innebörd: så skapas bilden av den absoluta rockgruppen, överlägsen alla andra.
Mitt eget, svårartade beroende av Amazing Rhythm Aces började på sommaren 1977. Gruppens tredje album Toucan Do It Too hade just kommit. Sedan sökte jag mig bakåt till Stacked Deck och Too Stuffed To Jump. Det var en snudd på oslagbar trippel, och bragden blev inte mindre av de båda mästerverk som följde: Burning the Ballroom Down och The Amazing Rhythm Aces. 1981 satte gruppen punkt med How the Hell Do You Spell Rythum?. Att den magiska tiden var över bekräftades året efter då Aces själva fick ge ut live-dubbeln Full House, Aces High, det definitiva undantaget till regeln som redan då stadgade de dubbla liveplattornas definitiva onödighet.
Vad hände efter det? Några mycket fina soloalbum från Russell Smith och låtskrivande i Nashville; Smith har bland annat skrivit en av Pam Tillis bästa låtar, Do You Know Where Your Man Is. Dessutom gjorde han två skivor med Bernie Leadon i hobbybandet Run C&W, som framförde soulklassiker i bluegrasstappning. Förste gitarristen Barry Burton och pianisten James Hooker fastnade i Nanci Griffiths Blue Moon Orchestra. Burtons ersättare Duncan Cameron dekade ner sig rejält: Sawyer Brown. Vad organisten Billy Earheart, basisten Jeff Davis och trummisen Butch McDade gjorde har jag
däremot ingen aning om. Lerduveskytte? Segelflygning?
Men ryktena gick: om återförening, om att det äntligen var dags för de gamla skivorna att komma på cd. Ryktena gick också om varför det senare aldrig skedde. Det påstods bland annat att en agent som i tidernas begynnelse blåste gruppen hade rätten till inspelningarna och skulle plocka hem alla pengarna på en återutgivning. Trots det hörs ryktena igen. Kanske kommer plattorna på cd trots allt?
Ryktet om återförening besannades dock för fyra år sedan. Då kom Ride Again, för säkerhets skull med ett vol. 1 efter titeln. Originalsättningen framförde ett urval gamla låtar. Det lät som om de aldrig skilts åt. Det lät bara femton år senare, som om sångerna slipats till mognad genom ständigt spelande. Sedan försvann Cameron, och nästa skiva Out of the Blue (med nytt material) är inte lika bra. Det är däremot Chock Full of Country Goodness, som kom i vintras. Sångerna är vintage Smith, och Tony Bowles framträdde som den tredje store Aces-gitarristen.
Men där fanns en skugga. Butch McDade hade dött i cancer. När Amazing Rhythm Aces för första gången stod på en svensk scen i somras (Kulturbolaget, Malmö, 30 juli) hyllades hans minne med en mycket vacker, känslosamt innerlig och varsamt virtuos version av hans egen sydstatselegi Last Letter Home. Även i övrigt var det en makalös konsert. Visserligen hade James Hooker fastnat i London (jobb för Nanci Griffith), och Tony Bowles ersättare för kvällen Eugene Moles kom lite fel i början. Man han kom in i musiken, han blev frimodigare i sitt spel, och i Dancin' the Night Away matchade han rentav Burtons klassiska solo (ett av mina favoritsolon).
Det låter som Basil Fawlty, men det var inte så. Tvärtom. Konserten varade i tre magiska timmar, och den erbjöd en fin blandning av nya och gamla Aceslåtar: tätt, smakfullt och ofta virtuost framförda. Även publiken skall hedras. Några hundra entusiaster mellan fyrtio och full flint, från när och fjärran; Smith, Davis och Earheart var tydligt tagna av en publik som kunde deras oeuvre ner i varje enskild detalj.
Den som inte var där kan trösta sig med nyutgivna Live in Switzerland (en radiokonsert från sommaren 1998). Det är en liveskiva som andas samma absoluta självklarhet och elegans som Full House, Aces High hade. Den gör det också lättare att glömma den slafsiga Concert Classics (typiskt nog den enda Aces-skivan i svensk distribution). Och jag vågar tro på ryktet. Amazing Rhythm Aces är tillbaka - för att stanna.