När Jed and Kelley drar igång Doug Sahms klassiker Is anybody goin to San Antone? gungar hela uteserveringen. Det är lördageftermiddag i Fredericksburg, Texas, säkert 30 grader varmt och i magen vilar en het mexikansk lunch. Vi åt den på Hondos. På väg tillbaka till hotellet hörde vi musiken strömma ut härifrån. Vi gick in. Varsinn öl. I Sverige lär det vara minus tio. Vem vill hem?
Jed and Kelley är riktigt bra. Båda sjunger, särskilt Kelley imponerar. Musiken går från strikt country till countryrock. De blandar eget material med covers. Bästa egna låten ar Houston Sky. Tyvärr hade de slut på CD.
Vi är fyra gubbs som landade i Austin i söndagskväll, fortsatte ner till San Antonio. Det är en miljonstad och den berömda Riverwalk är vacker och fylld med krogar men ger lite av samma känsla som Gamla Stan i Stockholm - en turistfälla. Fortet The Alamo ligger bevarat inte långt från Riverwalk och berättar stolt sin historia. Kul att ha varit i San Antonio men det lockar inte att återvända.
Nästa anhalt är Kerrville och dags för honky tonk.
På ett helt underbara Inn Pub ser vi Meyer Anderson Band. Stället har en rustik inredning som ger en genuin känsla. Publiken är i alla åldrar. Bandet är habilt men inte mer. Uffe går upp och sjunger I walk the line och Okie from Musgokee med dem. Publiken jublar när han tillkännager att om han inte hade varit född i Sverige önskar han att det hade varit i Texas.
Vi läser i en dagstiding att Spring Music Festival börjar i Fredericksburg på torsdagen med Gary P Nunn på The Ausländer. Klart att vi åker dit. Vi får de fyra sista biljetterna! Snacka om tur! Förbandet, Eric Nesnick är bra. Garys första sett helt lysande. Det går direkt i Texas Rebel Radio och han radar upp sina största hits. Den förre borgmästaren i Luckenbach sköter forsäljningen av hans CD och t-shirts. En mycket trevlig kvinna. Hon försöker lära oss att dansa Texas Two-step. Jag är osäker på om hon lyckas.
Fredag. Fredericksburg grundades av tyska invandrare och har fortfarande en stark germansk prägel. Till skillnad mot många andra amerikanska städer har den ett riktigt centrum. Längs huvudgatan Main Strett ligger affärer och krogar tätt. Gott om antikaffärer och man kan få sig en rejäl schnitsel.
Vi går in i en musikaffär. Uffe testar en gitarr och börjar sjunga. En ur personalen och några andra kunder hänger på och under tjugo minuter är det en härlig jamsession där.
Från början hade vi bara tänkt stanna två nätter i Fredrericksburg men tillbaka på hotellet bokar vi ytterligare en. Fredericksburg är härligt!
På eftermiddagen åker vi till Luckenbach. Det är två mil dit. Luckenbach är en gammal post-station. Den blev klassisk för countryfans då Waylon gjorde en låt med namnet Luckenbach, Texas. I vår Texas-guide står det att staden har 25 invånare. Den förre borgmästaren sa att den korrekta siffran är tre. Jag tror henne. Luckenbach är några hus och en lada omgjord till dancehall.
Det finns gitarrer att låna och Uffe kör förstås några låtar. Framåt kvällen är det songwriters round. En mörk tjej sjunger en känsloladdad sång på spanska. Vilken röst! Jag glömde fråga vad hon heter. Det grämer mig.
Kvällens huvudattraktion är Pauline Reese. Hon imponerar men tyvärr är det ganska lite publik. Soundet är lite tuffare än på platta. Bästa låten är Trail to Monterey.
Lördag: Efter Jed and Kelleys show går vi tillbaka till hotellet. Vi bokar ännu en natt. Fredrericksburg är härligt!
Kvällen tillbringar vi på Hondos. Doc Mason blandar honky tonk och western swing. Orginaltrummisen från 13th Floor Elevators sitter på verandan och lirar trumma. Jag får en trumma av honom och går trummande hem genom natten.
Söndag: Sisters Morales spelar på The Ausländer och tjejen i baren minns vilka öl vi brukar köpa. Inte så mycket folk men systrarna bjuder på en het show - rock och mexianska tongångar blandat. Deras ordinarie basist har råkat ut för en bilolycka. Ersättaren, och tillika företrädaren, ser ut som Willie Nelsons brorsa.
Efter ett par lugna dagar i San Marcus kommer vi till Austin på onsdagen. I San Marcus var vi på en mexiansk krog där en trio med en medelålder på sisådär sjuttio lirade spanska låtar på ett mycket energiskt och medryckande sätt.
Kul att vara tillbaka i Austin. Det är fem år sedan. Staden har förändrats en del men det mesta är ändå sig likt. Idag börjar South by southwest eller som den lite elakt kallas bland vissa South by so what. Vi har inte köpt det wrishtband som ger inträde till de olika krogar där festivalens konserter går av stapeln. I stället kommer vi att besöka den parallella och informella NotSXSW. Av olika anledningar finns det många som inte gillar SXSW. En del säger att det beror på att lokala artister nonchaleras av arrangörerna (Austin utger sig med rätta för att vara världens livemusikhuvudstad och är finns ett otroligt utbud av artister), andra att orsaken är de högfärdiga branchmänniskorna som glider omkring, går före i köer och allmänt tycker att de är viktiga. I mitt tycker bjuder NotSXSW på minst lika bra musik som SXSW och dessutom på mindre, mysigare ställen.
Vi börjar med att se Wrinkle Neck Mules. Countryrock i No Depressionland. De har en ny platta på gång. Ska bli intressant att höra den för deras show visar att debuten inte bara var ett lyckokast. Vi hinner också se Dave Insley som gör en kanonspelning och utlovar en ny CD till sommaren.
Kvällen avlutas på ett ställe som heter Mean Eyed Cat med ett band som kallar sig A Boy Named Sue. Det kan ju bara inte vara fel! Mycket riktigt är det ett ställe som går helt i Johnny Cash anda. Väggarna är fyllda av foton och texter om the man in black. Bandet lirar Johnny Cash med en udda sättning, ingen bas men en trumpetare, trummor och gitarr. Sångaren är bra. Vi är de ända där som inte är från Texas.
Torsdagen blir en riktig musikdag. Jag ser elva band. Vi inleder på Opal Divine's på South Congress där John Conquest från tidningen 3rd Coast Music har plockat ihop många starka namn för att fira tidningens 200:a nummer. Det börjar med James Hand som lirar honky tonk i klassisk Hank Williams-stil och lyckas både påminna om mästaren och ha sin egen karaktär. I dagarna skivaktuella Hank III hyllas, i och för sig välförtjänt, men jag vill påstå att James Hand är snäppet vassare. Efter honom kommer Jimmy Lafave men han blir en liten besvikelse med alltför många låtar i samma lunkande tempo. Med sedan! Upp på scenen kommer James Talley, kompad av Bill Kirchen och Sarah Brown. Bill känner kanske många från alla hans plattor med Too Much Fun och tidigare Commander Cody men även Sarah Brown är mycket välrenommerad. Hon släppte några blues-CD på Blind Pig i mitten av nittiotalet och har spelat på otaliga andra plattor.
|
|
|
James Talley, som har en lång karriär bakom sig och bland annat har gjort en fin hyllnigsplatta till Woody Guthrie, gör riktigt genuin country på ett suveränt sätt.
Nästa artist är John Lilly. En ny bekantskap. Även han rör sig på klassisk countrymark med drag av Hank Williams. Mycket bra.
Sedan måste vi hasta därifrån. Ed Pettersen och Scott Kempner gör varsinn spelning på en liten klubb på femte gatan och eftersom båda har varit borta från rampljuset länge ser jag fram emot att höra dem. Tyvärr är de försenade och jag hinner bara se Ed men han är riktigt bra och klubben bjuder på gratis öl.
Tillbaka till Opal Divine's där kvällens två stora höjdpunkter är Bill Kirchen & Too Much Fun och som avslutning Anna Fermin's Trigger Gospel. Bill gör en makalös konsert och visar verkligen prov på sitt läckra gitarrspel i låten Hot Rod Lincoln där han på pricken härmar flera gitarrhjältar ur rock- och countryhistorien. Mark Gamsjager från The Lustre Kings gästar i två låtar och då svänger det verkligen loss i klassisk rock'n'roll. Anna Fermin såg jag vid mitt förra besök i Austin och blev då mycket imponerad. Mina förväntningar är högt ställda och hon infriar dem. Det här är en tjej som borde tillhöra de riktigt stoa namnen. Hon har allt: utstrålning, bra röst, starka låtar och en personlig stil. Musiken kan kanske kallas rotbaserad rock men helst vill jag bara säga att det är Anna Fermin's Trigger Gospel. Missa inte denna pärla.
Fredagen inleder vi på lilla Cactus Café. Lokalen tar cirka 100 personer och vi har tur som får plats. Marty Stuart ska spela där. Det blir trångt och varmt men vi får oss några gratis öl. Big Blue Hearts inleder och bjuder på melodiös 60-talsinfluerad rock. Därefter kommer Sarah Harmer. Hennes musik kan beskrivas som folk. Hon sjunger med en klar och stark röst och skriver innerliga låtar. När hon avslutar med en låt som jag tror heter I'm the mountain reser sig håret på mina armar. Bland det vackraste jag har hört. En obeveklig melodi och fantastisk stämsång. Efter ett trist sett av Tres Chicas kommer Marty och hans band upp på scenen. Det här är verkligen en klassartist. En suverän show där han gör låtar i flera olika stilar men med tonvikt på låtar från höstens Soul's Chapel-platta.
Han gjorde tidigare i veckan en spelning på den officiella festivalen men personligen uppskattar jag att se honom i den här mindre lokalen där närheten mellan artist och publik är tätare.
|
|
|
Kvällen blir magisk. Först ser vi Elizabeth McQueen bjuda på sin uppdaterade variant av engelsk pubrock. Hon har en fantastisk publikkontakt och får verkligen med sig alla dem som har sökt sig till Jo's bakgård på South Congress. Efter henne kommer Billy Joe Shaver och han bjuder på den bästa konsert jag någonsin har sett! På ett strålande humör och med ett följsamt band drar han idel godbitar ut sitt fantastiska låtarkiv. Under en timme är det inte en enda dålig låt. När han har klivit av scenen känner jag mig behagligt nöjd och har inget behov av mer musik, det kan liksom inte bli bättre, men vi fortsätter till Beck's tvärsöver gatan och ser ett par band till.
|
|
|
Redan lördag. Vi hade planer på att åka ut och se Cornell Hurd Band med gäster halv elva på förmiddagen men tar det lugnt och väntar in Rosanne Cash istället. Hon spelar på Waterloo Records. Vilken charm! Det är första gången jag ser henne live och jag blir helt tagen. Hon låter publiken välja avslutninglåt och det blir pappans Tennessee Flat Top Box. Kanon! Vi fortsätter med Eric Hisaw på klassiska klubben Hole In The Wall. Han har en ny CD ute. Den här killen är värd att nå ut till en riktigt stor publik. Bra röst, melodiösa låtar och vettiga, berättande texter. Efter honom kliver Rosie Flores upp på scenen. Hon är i fin form och har ett riktigt namnkunnigt band bakom sig eller vad sägs om Kenny Barnes på gitarr och Chris Scruggs på trummor.
Vi avslutar kvällen på Beck's för att få se Bill Kirchen en gång till. Han är verkligen bra!
Söndag och nu är vi ganska trötta. Å andra sidan är festivalen i stort sett över. Visst finns det spelningar även nu men betydligt färre än tidigare dagar. Vi har fått ett tips om att Willie Nelson arrangerar en informell hyllningskonsert till en nyligen bortgången vän och arbetskamrat på ett ställe som heter Poodie's. Billy Joe Shaver ska spela där plus många andra. Det ligger sydväst om Austin och vi tar bilen, åker fel några gånger men kommer till slut rätt. Poodie's är ett riktigt hillbillyhak. Det är inhyst i en oansenlig lada utslängd i ingenstans. Poodie själv är där. Han spelar i Willie Nelsons band. Gästfritt bjuder han oss whisky ur ett rejält krus, inga glas utan vi får sätta det direkt till munnen. Musiken är i full gång. Det tisslas och tasslas om vilka som ska dyka upp under kvällen. I princip vem som helst kan tänkas dyka upp. Willie Nelson själv så klart men framåt kvällen kommer nog kändiskvoten att vara hög. Vi bestämmer oss ändå för att åka, det är becksvart ute, vi är trötta och nöjda och det är ganska långt till Austin på dåligt skyltade vägar. Poodie hälsar oss välkomna tillbaka.
Och det är ju så. Har man varit en gång i Austin vill man tillbaka. Det här var mitt sjätte besök och på planet hem började vi snacka om nästa.
