Den amerikanska krigsmakten har fostrat många fina countrysångerskor. Emmylou Harris, Kelly Willis och Shelby Lynne är alla army brats, och Beth Williams föddes i Puerto Rico. Hennes far tillhörde flygvapnet, och från Puerto Rico drog familjen vidare till Okinawa, Filipinerna och Pakistan. Mellan varven tillbringade familjen även några perioder på hemmaplan, som var San Antonio.
Dit drog sig också Beth Williams far tillbaka, när han pensionerades 1973. Då började hans sjuttonåriga dotter slå sig fram som countrysångerska. Hon gjorde en lp 1987, mitt i den neotraditionalistiska vågen. Hon spelade in den för egna pengar i Nashville, och ett litet bolag i San Antonio gav ut skivan. Trots de knappa tillkomstförhållandena gick den bra. Beth hörde till de tio som var kvar i näst sista rundan, när Academy of Country Music skulle utse årets bästa kvinnliga nykomling. Tre sånger nådde även de nationella hitlistorna.
Häromåret gav hon ut sin första cd, One Empty Chair, ett smakfullt exempel på hur modern country kan ges en poptouch utan att förlora sin integritet. Sångerna har klassisk countryresning, och arrangemangen är stilrent avskalade. Chris Gages gitarr, med sin spetsigt fullmogna ton, och en snyggt stompig rytmsektion lyfter fram Beth Williams mjukt raspiga röst (likt en vänare Bonnie Raitt i countryland).
Alltså: country med stil, värdighet och integritet. När jag ringer upp Beth på hennes ranch i Mason, strax norr om Fredericksburg i centrala Texas, berättar hon att skivan går bra. Den säljer en hel del, och den spelas mycket på radio. Men den hamnar på Americana-listor och Triple A-stationer.
&endash; I Nashville går det i vågor, förklarar hon. Just nu vill de ha unga artister. Thirty or over, you're too old for Nashville, brukar man säga. I'm way past that, så jag försöker inte ens längre. Fast Americana-stationerna tycks gilla oss gamlingar, tillägger Beth med ett skratt.
Det är tråkigt att åldersfixeringen även spridit sig till Nashville. Countryn har alltid varit en familjemusik, och Suzy Bogguss är bara ett år yngre än Beth, Pam Tillis och Patty Loveless två, Mary-Chapin Carpenter tre och Kathy Mattea fyra. Större är inte skillnaden, men mycket tyder på att även dessa sångerskor kommer att slås ut av tonåringar som aldrig hört talas om George Jones och Tammy Wynette. Just nu är Americanan dock en ganska lukrativ exilort.
Country eller Americana: Beth Williams har den klassiska countryartistens osvikliga känsla för melodier man inte kan värja sig mot och erfarenhetens betydelse för det berättande inslaget i texterna.
&endash; Alla mina sånger går tillbaka på något jag sett eller upplevt, säger hon. För några år sedan uppträdde jag ofta på ålderdomshem. På ett ställe var det en kvinna som inte ville komma ut och lyssna. Jag tittade in till henne. Hon väntade på Sam som skulle ta med henne till hästkapplöpningarna. Hon vågade inte lämna rummet, eftersom Sam snart skulle komma. Det blev en sång, Sam Will Be Here Soon.
&endash; Hur länge hade hon väntat? frågar jag okänsligt. - Då visste jag inte. Nästa gång jag besökte hemmet, fick jag veta att kvinnan led av Alzheimer och att hon varit officer i flygvapnet. Sam var hennes älskarinna sedan årtionden, och hon besökte troget sin gamla partner.
Beth Williams skrev sången utifrån ett snabbt synintryck. Utan att veta det gav hon också en vacker skildring av gamla kvinnors kärlek. Jag frågar även om självbiografiska inslag i sångerna. Den fräckt swinggungande Misery går tillbaka på ett konkret kärlekssvek, och skivans titelsång handlar om ett löfte som Beth gav sin döende mor.
&endash; Hon dog 1993. Du kommer aldrig att få veta om det går bra för mig, om jag kommer till Grand Ole Opry eller inte, sa jag till henne. I will know, svarade hon.
Därför kan Beth Williams sjunga om den tomma stolen på Grand Ole Oprys första rad, "reserved seating for Heaven's most beautiful rose". Det är gripande, och Erik Hokkanens fiddle understryker det trosvissa vemodet. One Empty Chair och Sam Will Be Here Soon visar den känslosamma Beth Williams, men hon har även andra sidor.
Misery är ett lonely-but-proud anthem, ett fullödigt uttryck för den kvinnliga självmedvetenhet som präglar så många av dagens countrysångerskor. Quitaque ger en utsökt bild av texansk småstadstristess, och My Baby Don't Dance är en klockren countryditty om många mäns obotliga enbenthet.
Just nu skriver Beth Williams sånger till en ny skiva, som förhoppningsvis blir klar under hösten. Austinresenären kan höra henne på Hyatt Regency på fredagar, klockan fem.