Av Jan Andersson
Alla har vi nog artister som vi går och undrar över varför de inte släpper någon ny platta. Jag håller Billy Elis debut-CD "Something?s goin on" för en av de riktigt bra plattorna från 90-talet. Det är en sådan där skiva vars uttryck är så starkt att jag ständigt återkommer till den. Men den kom för mer än fem år sedan och är fortfarande hans enda.
Han berättade för mig i våras att han har påbörjat inspelningarna till en ny skiva men som han uttryckte det "Jag verkar aldrig bli färdig." Det är bara att hoppas att han så småningom blir det, speciellt som jag förstår på honom att han själv tycker att han har mognat som artist och idag känner en större säkerhet att göra musik utan att snegla på vad andra kan komma att tycka.
- När jag gjorde Something's Goin On var jag väldigt inriktad på att bli klassifiserad som country. Jag försökte göra en platta som alla skulle tycka om. Det bekymrar mig inte längre.¨
Hans ord ges tyngd av den utveckling som går att hör på "Hey Maria" sången han bidrar med på samlingen Rockin' At The Barn. Där finns fortfarande debutens mix av country och rock men soundet är självsäkrare, lite mer oslipat ruffigt och ändå popigt melodiöst.
- En bra sång måste få lyssnaren att känna något. Jag tycker om sånger som kan få mig att känna mig sorgsen, eller som får mig att vilja köra fort eller vilja gå ut och ta en öl. Jag gillar Hey Maria, säger Billy, den är country på ett rock'n'rol-aktigt sätt samtidigt som den har en popig känsla.
Han räknar sig alltså till country-genren men han är, åtminstonde inte i mina öron, någon strikt förvaltare av den klassiska countryn. Snarare hör han hemma i den hårdföra variant som Steve Earle står som fanbärare för. När jag ber honom nämna vilka andra artister som han har inspirerats av så är det inte heller de renläriga countrynamnen som han plockar fram.
- Jag kan hitta något som jag gillar i de flesta genrer men min favorit är ändå countryrock eller vad som brukar kallas roots rock. Jag är ett stort fan av Tom Petty. Mellancamp, Rolling Stones och en massa andra band som mixar country, folk och rock.
- Jag gillar vekligen mycket av det som kallas alternativ eller insurgent country, men jag tycker inte att det är vad jag gör. Det låter ofta som country spelad av rock'n'roll-folk.
Han har spelat musik ganska länge. De första försöken gjorde han redan på
70-talet i Lexington, en liten stad utanför Houston i Texas, där han växte upp.
Han spelade tillsammans med några kamrater i ett lokalt countryband. Engagemangen de hade var mest på fester och danstillställningar.
- Vi var hemska, minns Billy.
1984 flyttade han till Austin för en seriösare satsning på musiken. Han tycker själv att det har varit en bra tid. Den har bland annat inneburit en hel del flackande runt om på vägarna. Under många år turnerade han flitigt runt om i USA. 1997 gjorde han ett uppehåll. Då hade han några år tidigare gift sig och också hunnit bli far till ett tvillingpar.
Men han kunde inte hålla sig borta från klubbarna och honky tonk barerna någon längre tid. Han är tillbaka med ett nytt band som helt enkelt heter The Billy Eli Band. Det består huvudsakligen av musiker som han har spelat med i olika konstellationer under åren. Den enda helt nya är gitarrisen Jim Hemphill. Liksom de övriga medlemmarna i bandet är han ingen countrypuritan utan har också med sig influenser från rockmusiken.
Bandet har haft gott om spelningar. De har gjort flera sessioner i studion och en ny CD ska vara på väg. Den är döpt till "Trailer-Park Angels". Dessutom planerar de att ge ut en live-platta och eventuellt också en video.
Så även om Billy själv tycker att han aldrig blir färdig så känns det som om jag snart ska få stryka en artist på listan över saknade.