Av Jan Andersson
Johnny Cash, Gram Parsons. John Hiatt, Merle Haggard... Raden av artister som har fått hyllningsplattor tillägnade sig kan göras närmast oändlig. Gemensamt för de flesta av dem är att de är välkända och har uppnått framgångsrika skivkarriärer. Deras sånger är redan spridda i stora upplagor. Men det finns tribute-CD som avviker från mönstret. In tribute and loving memory och Blaze A Blaze är två CD som kom förra året och som är tillägnade Blaze Foley. Jag förstår om många står frågande inför namnet. Det är det troligen många utanför Texas som gör. Ja, egentligen är det nog bara i hemstaden Austin som han kan sägas vara någorlunda välkänd. Därför kan det tyckas vara en aning egendomligt, för att inte säga våghalsigt, att ge ut två hyllningsplattor till honom. Då ska man också ha i åtanke att han har varit död i mer än tio år. Det kommersiella värdet av skivorna är knappast lättfångat.
Blaze Foley hette egentligen Michael David Fuller. Han föddes i Arkansas 1949 och växte upp i västra Texas. I mitten av 70-talet flyttade han till Austin. Där blev han en del av den snabbt växande skaran av singersongwriters som bidrog till att ge staden sitt goda rykte som vital musikstad, särskilt när det gäller livemusik. Han delade scen och blev nära vän med sådana som Townes Van Zandt och Lucinda Williams. Townes' Blaze's Blues och Lucindas Drunken Angel är båda tillägnade Blaze. Under sin livstid släppte han aldrig någon skiva. Vid flera tillfällen fanns det skivbolag som var intresserade med det ledde aldrig ända fram. Orsaken finns med all säkerhet att finna på det personliga planet snarare än det artistiska. Blaze Foley var en särling. Han hade problem med alkoholen och var inte alltid lätt att ha att göra med. Under flera perioder vägrade klubbarna i Austin att boka honom. Han saknade ofta bostad och sov då på vänners soffor eller på biljardbordet på någon klubb. Till skillnad från många andra artister drygade aldrig Blaze ut sin inkomst med "vanliga" arbeten vid sidan av. Han drog sig fram på det som han tjänade på sin musik.
1989 blev Blaze mördad då han försökte försvara en äldre väns pensionsbesparingar. Strax innan hade han gjort en liveinspelning på The Austin Outhouse. Initiativet till inspelningarna var Blaze eget. Tanken var att ge ut dem på kassett. Av försäljningen skulle en del gå till Austins hemlösa. Ambitionen berättar om den värme och generositet hos Blaze som många av hans artistvänner har vittnat om. För inspelningarna tvingades han låna en gitarr och kassetten fick, i stället för att gå till de hemlösa, bekosta hans begravning.
Nu släpps inspelningarna tillsammans med ett par studiospår på CD. Och nu får Austins hemlösa det som Blaze ville ge dem för tio år sedan i och med att tjugo procent av vinsten går till dem.
För mig var Blaze ett oskrivet kort när den första tribute-CD'n kom förra året. Men jag blev snart imponerad av hans sånger. De har både bra texter och bärande melodier. De framfördes av några av Austins bästa artister som Calvin Russel, Mandy Mercier, Jubal Clark, Townes Van Zandt med flera. Kimmie Rhodes framför If I could only fly, en låt som Merle Haggard och Willie Nelson spelade in 1987 och som Merle i en tidningsintervju angav som den bästa countrysång han hade hört på femton år. På plattan finns också en låt med Blaze själv. En inspelning som gjorde att jag hade stora förväntnin-gar på Live At The Austin Outhouse när jag fick höra talas om den. Jag blev inte besviken. Plattan är till och med bättre än jag hade väntat mig.
Blaze Foley har en röst som är märkt av livet men som bär spåren med spänst. Den är uttrycksfull och melodisk. Han backas av ett kompetent band bestående av Champ Hood, Sara Elisabeth Campbell, David Waddell, Ed Bradfield och Lost John Casner. Blaze framstår som en blandning av klassisk outlaw-country, Van Zandt och Robert Earl Keen. Det är sorgligt att det inte finns mer musik bevarad med honom.
Där ligger också förklaringen till de två tribute-CD:na. Skivorna är mer än hyllningar. De är också ett kärleksfullt bevarande av en musikskatt. Hans artistvänner ville inte att hans sånger skulle falla i glömska och dö bort. Därför är ytterligare en hyllningsplatta på väg. Jag väntar.