När jag var i Austin under musikfestivalen South by southwest för två år sedan råkade jag se en show med ett lokalt honkytonk band. Jag skriver råkade därför att anledningen till att jag såg dem var att jag ville se det band som spelade före dem och det som spelade efter. Istället för att jaga iväg till någon annan spelning i mellanakten stannade jag kvar och såg Clay Blaker and the Texas Honky Tonk Band, ett band som jag ditills inte känt till. Det visade sig vara ett klokt beslut. De bjöd på en bra show med genuin honkytonk country, så bra att jag köpte med mig deras CD Layin it all on the line hem.
Därefter har jag blivit på det klara över att det var inte vilket lokalt, envist harvande band som helst. Under det senaste året har Clay Blaker fått en hel del uppmärksamhet i Sverige och den platta han släppte för ett år sedan har sålt bra här och jag gissar att de flesta av er känner till hans framgångar som låtskrivare. Alltså; att hans sånger har sålt i enorma upplagor med artister som George Strait och Leann Rimes och gjort att Clay själv har tjänat en hacka.
När han var på en promotionsturne i Sverige tidigare i år passade jag på att träffa honom. Han visade sig var en mycket trevlig man; artig, öppen, med sinne för humor och tycke för rökig skotsk whisky. Min femtonåriga Laphroaig föll honom i smaken och det är knappast någon nybörjarwhisky. Han sa sig föredra skotsk whisky framför amerikanarnas egen Bourbon, vilket han förklarade med att han har varit en hel del i Europa. Men det var inte musiken som förde hit honom första gången, vilket man skulle ha kunnat tro (och inte heller whiskyn). Nej, innan han började spela proffesionellt försörjde han sig som tävlingssurfare och många tävlingar gick i Europa.
Surfingen var en naturlig del av hans liv genom att hans far under flera år drev en firma som hyrde ut surfingbrädor i Kalifornien och Clay lärde sig konsten på de i sammanhanget klassiska stränderna. Familjen är ursprungligen från Texas, men flyttade när Clay var i tonåren. Den texanska musiktraditioen tog han med sig, till Kalifornien och också på sina resor som tävlingssurfare. Gitarren var lika självklar i bagaget som surfingbrädan och han spelade för sig själv och för den som ville lyssna.
Att han ville satsa på en musikkärriär hade han tidigt klart för sig. Han berättade för mig att han under sin tid på college fick tillfälle att träffa Johnny Bush. Efter en av dennes shower sökte Clay upp honom, bland annat just för att han själv hade tankar på en karriär som countryartist. Bush sa åt honom att det enda sättet var att försöka, att börja spela och att vara beredd på att arbeta hårt för att nå målet. Johnny Bush var ett stort namn och samtalet gav den unge Clay råg i ryggen men också en attityd som han bär med sig: nämligen chossefriheten. Trots sina framgångar uppträdde Johnny Bush som en vanlig kille och Clay kände att han kunde prata med honom som med vem som helst. Detsamma gällde, minns Clay, för sådana som Lefty Frizzel, Bob Wills och Ernest Tubb, vilka brukade spela på logdanserna hemma i Texas när Clay växte upp. Ingen av dem satte sig på några höga hästar trots sina framgångar. Så är det inte idag, menar Clay. Många unga artister i Nashville tycker att de är stora stjärnor så fort de har haft en eller ett par hits. De omger sig med livvakter och släpper inga fans inpå sig. Att det inte är en stil som passar Clay är uppenbart. Med de långa benen utsträckta under undertecknads soffbord, Laphroaigen skvimpande i glaset och skrattet bullrande kändes det som om han hade varit en gammal vän och inte någon jag hade träffat första gången ett par dagar tidigare.
Sin surfkarriär avslutade han på en strand i Frankrike. Mitt under en tävling kände han att han hade fått nog. Han hade kvalificerat sig till finalen men infann sig aldrig tilI den utan tillbringade kvällen med en flaska vin på en öde strand i stället. Det var i början av 70-talet och sedan dess är det countrymusiken som har gällt. Han återvände till USA och Texas och följde Johnny Bush's råd.
- 70-talet var en underbar tid, minns han, med Willie och Waylon och hela outlaw-rörelsen.
Redan från starten var det the Texas Honky Tonk Band som gällde. Medlemmarna har i och för sig växlat genom åren och idag är det ingen kvar från ursprungsupplagan men de flesta stannar länge i bandet, mer än tio år är inte ovanligt. Under 70-talet och en bit in på 80-talet hade de drygt 300 spelningar om året men numera har de dragit ner till runt 100.
Till Europa återvände han inte förrän i början av 80-talet. Det var en tysk countrysångare, Herman Lammers Meyer, som bjöd över honom. Under en spelning i Houston kom det fram en man ur publiken och berättade att han spelade i ett countryband i Hamburg och att de brukade spela några av Clays låtar. Det var Herman och Clay bjöd in honom att sjunga en sång med bandet och minns att det var en annorlunda känsla att höra sin sång sjungas på tyska. Några månader senare ringde Herman och erbjöd Clay att komma och spela på en klubb i Hamburg. Sedan dess har det blivit flera turneér i Europa.
Sina största framgångar har han alltså haft som låtskrivare. Han berättade att han redan från början av sin karriär skrev och spelade sina egna sånger. Idag han tycker han inte att de som han skrev i början håller riktigt. Låtskrivandet, menar han, är en konst som man lär sig av erfarenhet som med de flesta färdigheter. Det går inte heller att bara förlita sig på att inspirationen ska komma utan det gäller att locka fram den genom att sätta sig i lugn och ro med gitarren.
Hans låtskrivartalang är flitigt nyttjad i Nashville men han ser med kritiska ögon på den utveckling countrystaden har gått i under senare år.
- Det går inte att höra någon skillnad på alla de nya sångarna som dyker upp, säger han.
Men han tycker inte att allt som görs i Nashville är dåligt, Steve Earle och Dwight Yoakam ser han som två exempel på motsatsen, men de kan inte ändra på det faktum att mycket av den bästa countrymusiken idag görs utanför Nashville. Han nämner uppskattande sådana som the Derailers, Joe Ely, Kelly Willis och Bruce Robison. Han tror att den musiken kommer att växa. Tidningar som No Depression och många nya radiostationer tar upp den och han ser en viss likhet med hur det var när outlaw-rörelsen växte fram.
Att en veteran som Clay Blaker, som i grund och botten spelar den musik han alltid har gjort, räknas till den alternativa countryrörelsen, hans senaste platta har bl.a. reccenserats i No Depression, är tankeväckande. Det visar också på den ärlighet som människan Clay Blaker utstrålar, en ärlighet som går igen i hans musik. Han bor kvar Texas och har en sund distans till musikindustrin. Jag är övertygad om att Nashville skulle tjäna på att ta till sig mer av Clay än hans sånger.