av Magnus Eriksson
Senaste gången CMA delade ut sitt prisglitter skötte Travis Tritt och Marty Roe (från Diamond Rio) presentationen av de nominerade i klassen Female Vocalist of the Year. De hade läst på och kunde konstatera att Loretta Lynn fick priset första gången det delades ut. Sedan fällde Marty Roe, som nog inte begriper bättre, de olycksaliga orden:
"Loretta Lynn set the standard up high, and this year's nominees come right up to it."
Travis Tritt, som borde begripa bättre, instämde. Alla fem lika bra som Loretta Lynn, den militanta blue collar-feministen? Bland de nominerade fanns Faith Hill, en fin sångerska, men hon har ännu inte spelat in en enda sång med självklar klassikerkaraktär. Där fanns Martina McBride. Hon har gjort två av 90-talets bästa countrylåtar (Independence Day och Cheap Whiskey). Hon kan bli en av countryns tidlösa sångerskor. Så även Trisha Yearwood, en utsökt stilist, men båda har långt kvar. Jo Dee Messina, som överraskade med ett av galans mer rotfasta framträdanden, har det mesta kvar att bevisa. Den femte i klassen, Shania Twain, är popsångerska, om än en förbaskat bra sådan.
Men med tanke på den kvinnliga countryns makalösa uppsving de senaste femton åren måste det väl finnas någon som platsar bland de stora? Någon som kan hålla linjen från Sara och Maybelle Carter, Aunt Molly Jackson, Molly O'Day, Kitty Wells, Rose Maddox, Patsy Cline, Dolly Parton, Loretta Lynn, Tammy Wynette och Emmylou Harris obruten? Låt oss se.
Kathy Mattea gjorde flera mycket fina skivor, men hon är på väg åt annat håll. Suzy Bogguss har osviklig klass och integritet, men drar alltmer åt en crossover med folkrockens klassiska kvinnliga singer/songwriters. För tejanos och vita liberaler kan Tish Hinojosa bli vad Odetta var för de svarta och för vita liberaler. Alison Krauss är redan en av de stora bluegrassångerskorna. Iris DeMent kan också bli en Aunt Molly Jackson för 2000-talet. Och Rhonda Vincent, bara hon får ordning på sin karriär, ack ljuva utopi...
Men i Nashvilles mittfåra finns det bara en sångerska av idag som tar plats bland de största: Patty Loveless. Hon har kallats "the last coal-miner's daughter of country music". Hon är Loretta Lynns kusin. Till hennes barndomsminnen hör ljudet av hur pappan hostade sig till döds. Hon är nykter alkoholist, och hon bär sitt artistnamn (hon hette Lovelace i sitt första äktenskap) med absolut artistisk trovärdighet.
Countryns myter flyter samman i Patty Loveless gestalt, men hon förenar också omutlig traditionsmedvetenhet (med sin vackra mountain twang är hon given gäst på Ralph Stanleys skivor) med en vilja att söka nya vägar, att förädla sin honky tonk med andra uttryck. Och då handlar det inte bara om trallvänliga popditties. Patty Loveless har även gjort en plågad version av Billy Joe Shavers When Fallen Angels Fly. Den gospelfärgade Where I'm Bound är smärtfyllt vacker, och How Can I Help You Say Goodbye ger fortsättningen på Will the Circle Be Unbroken, på samma sätt som Tish Hinojosa skrev fortsättningen på Deportee med Something in the Rain.
Det ser dystrare ut i herrklubben. Mark Chesnutt, Vince Gill, Dale Watson och George Strait i all ära, men ingen axlar mästarmanteln efter Jimmie Rodgers, Bill Monroe, Hank Williams, Ray Price, Lefty Frizzell, George Jones, Johnny Cash, Merle Haggard, Waylon och Willie. Det gör inte heller den preciöse Dwight Yoakam eller Randy Travis, för att ta två av 80-talets mest fetischerade namn.
Själv ser jag bara en manlig artist från de senaste femton åren, som kommer i närheten av de stora. Det är Steve Earle. Som låtskrivare förenar han smärtan och den proletära touchen hos honky tonkens klassiker med den episka bredden och den visionära kraften hos en Townes Van Zandt. Hans integritet är total, och hans populistiska medkänsla för de utsatta, för dem som aldrig får plats i utopierna, gör honom till den avläsare av tidens tecken som Dylan och Springsteen alltid velat vara. Och ensam med en akustisk gitarr har han en tyngd som överträffar det mesta. I hans gestalt förenas Woody Guthrie, Hank Williams och Van Zandt på samma sätt som Jimmie Rodgers förenade blues, hillbilly och Tin Pan Alley.