Eddy Lawrence är en underbar berättare. Hans sånger blir skrönor om livet och om människor. Vardagens trivialiteter och mer bizarra iaktagelser blandas oberört med hjälp av en målande formuleringsförmåga. Han sjunger övertygande och det är svårt att säkert veta om man ska tro på det han berättar eller ej. Antagligen ska man inte göra det. Men det spelar ingen roll. Att lyssna på honom får mig på gott humör och jag kommer på mig med att sitta och le fånigt. Han har förmågan att med enkla ord fånga bilder, människor och händelser.
Ändå! Hade det bara varit för hans texter så kunde jag ha missat denna särling. Jag har alltid i första hand brytt mig om musiken och bra texter har kommit som extra bonus. Även när det gäller Eddy var det den vägen jag fastnade. Lyckligtvis behärskar han den svåra konsten att skriva enkla, bra melodier som aldrig övergår i enbart trallvänligt trams. Hans sånger är sådana där som direkt känns som gamla vänner. Det är lätt att plötsligt finna sig sittande på spårvagnen, blint tittande ut genom fönstret med någon av hans sånger i huvudet.
Första gången jag hörde honom var på den första Hit the hay-CD:n, där han gör ett av de bästa spåren.
I Nashville
För ett antal år sedan begav han sig till Nashville för att försöka försörja sig som låtskrivare. Lika lätt som han har att tänja på sanningens gränser i sina sånger lika svårt tror jag att han har att vara oärlig mot sig själv. Han berättar hur några förläggare på Music Row ville testa hans förmåga och bad honom att skriva en sång om hur han mötte sin fru. Sången han presenterade för dem inleds med stroferna "I was out drinkin with the ded guy/He wasn't ded then/But he is now" och fortsätter med hur han var på en konsert med Muddy Waters. Efter konserten hamnade alla, utom Muddy, på parkeringsplatsen enbart iklädda sina skor. Det var där han första gången lade märke till sin fru.
Eddy Lawrence blev aldrig låtskrivare i Nashville.
I stället spelar han på små syltor där publiken antingen vill köpa hans plattor eller jaga honom därifrån.
Sedan några år bor han inte långt från den kanadensiska gränsen i ett hus som värms med solenergi och för övrigt saknar el. Sin senaste platta har han spelat in med ström från ett gammalt bilbatteri.
Han ger ett bohemiskt och mycket sympatiskt intryck. Man kan ju alltid hoppas att hans vänskap med Tom Russel, som ju är en flitig gäst i Norge, kan föra honom till vårt land.