När det gäller countrymusikens mainstream är de överdrivna ryktena legio. Det sägs att den är utslätad och att det bara görs popmusik i Nashville i dessa de yttersta av dagar. Ett rykte som dock inte är överdrivet gäller sångerskornas totala konstnärliga dominans de senaste tio åren. På varje hyggligt begåvad manlig artist på Nashvilles nya hat stage har det gått ett dussin överlägsna sångerskor.
Dock finns det en punkt där ryktena skär varandra. Trisha Yearwood och Faith Hill är fina vokalister, men nästan lika mycket pop- som countryartister. Eagles och den unga Linda Ronstadt är deras förebilder, inte Tammy och Loretta.
Fast det har funnits en motström hela 90-talet. Marsha Thornton framträdde i början av decenniet som Patsy Clines särklassiga arvtagerska. Donna Ulisse gjorde en skiva lika tårstänkt som någonsin Tammy Wynette, men även med en del feministiskt klarspråk à la Loretta Lynn. När Bobbie Cryner framträdde 1993 fick vi en traditionsmedveten sångerska, med en teknik som påminde om de manliga honky tonk-pionjärerna. Och Chely Wrights första skiva lät som Loretta Lynns 60-tal.
Fast Thornton och Ulisse försvann. Bobbie Cryners karriär har gått på kryckor. Chely Wright har räddat sin med en mer pop-anpassad crossover. Och Rhonda Vincent, som kunde vara Nashvilles förnämsta traditionalist, är de evigt uppskjutna genombrottens first lady. Men när det såg som mörkast ut för en traditionellare Nashville-estetik, framträdde två utsökta artister: Sara Evans och Lee Ann Womack. Året var 1997.
Deras genombrott är det roligaste som skett i countryns mittfåra de senaste åren: två unga sångerskor som med stor integritet och utsökta röster söker sig bakåt och förenar Tammy Wynettes utspel med de tidiga honky tonk-sångerskornas självkänsla och en estetik fri från pop- och rockinfluenser.
Sara Evans spelade in sin första skiva i California, och den innehåller en stänkande version av en Buck Owens-låt. Men det förändrar inget. Hon är själsfrände till 60-talets Nashvilledivor. Hon ger rimmet "blue eyes" och "true lies" total trovärdighet i en torch song med tydlig Cline-touch. Debutens titelspår Three Chords and the Truth ger en evig bild av countryns erfarenhet. Kvinnan är på väg bort, när hon hör en sång på radion: "Just when I thought I was over you / He changed my mind with three chords and the truth."
Både på debuten och sin andra skiva No Place That Far (inspelad i Nashville) ger Sara Evans nytt liv åt countryns slitnaste klichéer. Samma sak med Lee Ann Womack. Men hos henne handlar det om en mer svepande balladkonst, mer Tammy och Melba Montgomery än Loretta Lynn, om man så vill.
Lee Ann Womack har också gjort två av 90-talets bästa countrylåtar. På den obetitlade debuten finns Am I the Only Thing that You've Done Wrong, som förenar countryns starka klasserfarenhet med en känslokraft så naken att man knappt tror sina öron. Och på andra skivan Some Things I Know finns A Little Past Little Rock om kvinnan som måste lämna Dallas när staden glider ihop med den trolöses ansikte.
Och nu kommer Chalee Tennisons obetitlade debut som ännu ett tecken på att en ny tid bryter in i Nashville. Redan på omslaget markeras att hon är country: "Chalee remains true to her roots, singing pure country songs." Liksom hos Womack och Sara Evans, men inte hos så många andra, är steelen långt frammixad. Larry Franklins fiddle driver på och fyller ut varje litet hål som hotar i ljudbilden. Countryattityden är rentav så stark, så totalt trovärdig, att det faller sig helt naturligt med en rejält distad gitarr i ett par spår.
Det understryker att tarditionsmedvetenhet och integritet inte måste innebära purism. Countryn är en populärmusik, som utvecklas i växelverkan med andra stilar: blues, pop, rock. Bara det finns en stark grundläggande stilens integritet hos artisten, kan musiken tåla en hel del påverkan från annat håll. Och en sådan konstnärlig medvetenhet finns hos både Sara Evans, Lee Ann Womack och Chalee Tennison. Det bådar gott, och LeAnn Rimes får gärna flytta över till Broadway.