Det måste ha varit ett magiskt ögonblick, ett av de där förtätade ögonblicken som man bara kan drömma om att ha upplevt. Det var i Sydney för ett tiotal år sedan. På en avantgardistisk klubb uppmanas publiken att bidra i en paus. Kanske någon vill läsa en dikt. Eller sjunga en sång. En ung flicka stiger fram. Hon sjunger jazzlåten Plain Gold Ring a cappella. Hon har en kraftfullt expressiv röst, och något händer. Sångerskan heter Lisa Richards, och hon förstår att hon kan fånga en publik med sin röst.
Hennes röst har också en stark karaktär. Lisa hade vant sig att sjunga a cappella på gatorna i Sydney, eftersom hon inte kunde spela något instrument. Men rösten rymmer inte bara kraft, där finns också ett känslomässigt djup och en smärta som kräver uppmärksamhet, som snärjer lyssnaren i den värld av vackra melodier, laddad lyrik och en smakfull, lätt hemsökt instrumental inramning som är Lisa Richards musik. När vi talas vid en kväll i juni, berättar Lisa att många säger att hennes röst påminner om ett jazzinstrument. Hon fraserar som en jazzimprovisatör, mindre som en vokalist.
Numera bor Lisa Richards i Austin, men vägen dit var krokig. Hon kommer från en håla i nordöstra Australien, ett samhälle med det falskt klingande namnet Townsville. Hon var yngst av sju syskon. Hennes far var psykiater, och hennes mamma hade varit konsertpianist. Ändå var inte musiken en del av den dagliga tillvaron, när hon växte upp.
- Min mamma skadades i en bilolycka när jag var sju år, berättar Lisa. Vi fick varken sjunga eller spela hemma efter det. Hon hade fått en hjärnskada. Musiken väckte plågsamma minnen hos henne. Jag började med musiken, när jag flyttade till Canberra. Jag var med i ett punkband. Egentligen ville jag flytta till Sydney, men jag vågade inte. Det var alltför stort jämfört med Townsville. Jag kom till Sydney några år senare, fast i början festade jag mest. Men jag tog mig samman och startade ett band med en musiker som heter Greg Reeves. Då började jag skriva sånger, texter och melodier medan Greg kompade.
1990 var det dags för New York. Sex veckor var det tänkt, men efter sex månader bestämde sig Lisa för att stanna. Greg följde med, men efter en tid upplöste hon bandet.
- Jag hade börjat skriva låtar på allvar, men när jag behövde någon för att kompa höll de alltid på med annat. Jag bestämde mig för att lära mig spela gitarr, and went solo.
Men Lisa Richards saknade träden och vidderna. Samtidigt började allt fler omkring henne tala om Austin. Hon ville spela på South By Southwest 1997, men fick inget showcase.
- Men några kompisar till mig hade en flygbiljett, som de inte kunde utnyttja. Jag fick den och flög ner. Jag hemsökte South By Southwest. I was pretty annoying, skrattar Lisa. Till slut fick jag uppträda på Cactus Café. Det gick bra och jag trivdes i Austin. Baden i Barton Springs, alla trevliga människor, träden, musiken, så jag flyttade hit.
Lisa Richards skiva Not Quite So Low var egentligen en serie demotaper som blev ett album. Den har dock fått mycket uppmärksamhet, recensioner inte bara i den texanska pressen, utan även i Billboard och andra branschtidningar. Den ger också ett starkt integrerat intryck. Sångerna griper in i varandra och ger skilda vinklingar på det eviga temat love gone wrong. Många av dem tycks laddade av egen erfarenhet.
- I write songs about stuff, brukar jag säga. Men visst har jag ett starkt uttrycksbehov. Flera sånger går tillbaka på egna upplevelser eller historier omkring mig. Sweet Time är minnena av ett förhållande i New York. So Long handlar om min mamma, som aldrig kunde vara en mor. Jag försöker tolka vad hon skulle sagt, om hon kunnat säga något.
Men hur ska man beskriva Lisa Richards musik? Etiketten kvinnligt profilerad singer/songwriter-rock duger i brist på bättre, även om förslagen haglat. Alternativ rock, folk och country har den kallats. Någon har också kallat det blues.
- Men jag lyssnar nästan aldrig på blues, säger Lisa. Det kan låta kätterskt, men egentligen är jag inte så förtjust i att lyssna på musik. När jag gör det, föredrar jag musik på språk som jag inte förstår. Jobim, Cesaria Evora, Oum Kalsoum. Men även om jag inte skriver traditionell blues, finns några av bluesens element i mina sånger. Fast jag brukar kalla den Alternative folk pop rock.