Dagens musik går att dela upp i några få kategorier. Du har musik som det går att dansa och festa till, musik att köra till (eller köra, av beroende på din livsstil), protestsånger, musik som självterapi, musik som medicin och slutligen har du musik att bli förälskad till. I regel är kritiker mer benägna att strö lovord över de mörkare, introvertare eller mer ångestladdade stilarna, ofta ignorerande den musik som miljoner av männiksor tycker är den mest njutbara, musik att bli förälskad till. Som jag ser det är du, när du har valt din livsstil, funnit dig själv och något att leva för och har slutat slåss mot världen, färdig att lyssna till ditt hjärta och dela ditt liv med någon annan. Det är då som du verkligen kan uppskatta långa promenader, lugna kvällar, enkla nöjen och, just det, kärlekssånger.
Louie Ortegas "In my heart" är proppfull av kärlekssånger, kärlekssånger som glider på en sommarbris och rufsar om ditt hår utan att reta din nerver. Dessa hypnotiska skatter är ett midnattsdopp i havet och allt det som dagens överstressade generation så desperat söker men inte kan hitta i sina små runda vänner från apoteken, sina mobilelefoner, sina TV-spel eller sin destruktiva attityd. Det här är musik byggd av starka känslor, den skänker lugn och avslappning och, bäst av allt den inspirerar. Även Ortegas mörkare stunder: "Georgie Baker", "I belive in you" och den R&B färgade "Set Me Free" har silvertrådar och är kantade av hopp. Ändå, dessa mörka stunder är tillräckliga för att bevisa att även om Louie Ortega är en romantiker, så är han inte en hopplös romantiker och hans sånger, om inte djupt sentimentalt ruvande på ungdomlig glädje, är sånger för människor som längtar efer kärlek, firar den eller kanske återupptäcker den.
Jag tycker att det är svårt att missunna Ortega lite lycka och en romantisk vision eller två, speciellt när han kan visa att den har haft sitt pris. Ortega har varit med ett slag som man kan gissa av hans status som ursprunglig medlem i Texas Tornados. Livet på vägen med dessa Tex-Mex-vildar var otvivelaktigt ett fantastiskt äventyr och samtidigt som Ortega har tagit med sig en rågad portion av soundet från södra sidan av Mexikanska gränsen liksom den musikaliska mångfalden som har gjort the Tornados till vad de är idag, så har han skurit ut en egen nisch för sig själv, en mer tyglad och mycket mer kärleksfylld. Åren har skänkt Ortegas röst erfarenhet. Det är den sorts röst som kvinnor önskar höra ropa deras namn, djupt och fyllig, stark men varsam. Faktum är att Ortega skulole kunna sjunga alfabetet och få det att låta romantiskt. Hans gitarrspel är lika känsligt men kanske mer explosivt. Ortegas spel är modert aukustiskt möter tejano möter Gypsy Kings. Det har flyt och är ostressat. Musikaliskt antar Ortega utmaningen men ger sig aldrig in på sådana skrävlande krumpsprång som många mindre erfarna musiker gör sig skyldiga till. Det är de företräden som verkligheten får "In My Heart" att lyfta, det och ett handplockat proffisionellt band, känt som The Wild Jalapenos (Rick Burr, Bill Flores och heders medlemmen Jim Calire) som spelar med stil såväl som med erfarenhet.
Ortegas "In My Heart" är en samling eleganta arrangemang och bejakanden av glädjen att leva av hopp och oberoende sammanvävt i en färgstark gobeläng av Tex-Mex och tejano, latin jazz och dobro spetsad country, 50-tals ballder och saxofon färgad R&R, kärlekssånger berättade historier om en kvinnas sorg och en mans desperattion att lägga saker och ting rätt. Ortega erbjuder en vän en hjälpande hand, i ett andetag och deklarerar sitt oberoende av en stelnad kärlek i nästa. Han finner ny kärlek och längtar efter den han måste lämna bakom sig. Ortega ställer sig i strålkastarljuset på låtskrivarnas scen för att sedan skilja sig från massan med spanska serenader och en stil som helt igenom är hans egen. Låt inte mångsidigheten lura dig. Det är ett helgjutet projekt vars tema är tydligt. Ortega försöker inte få någon att tänka som han gör. Han försöker inte rädda själar eller få någon att agera på ett visst sätt. Ortega är en förnöjsam man som berättar sin historia, en historia som borde tilltala oss som har förstått att hjärtat regerar över plånboken och för de av oss som hur som helst funnit att passion är mer förförisk än makt eller prestige. Vid resans slut har Ortega fått oss att le och vinka i hans backspegel och, åtminstonde jag har en större förtröstan i livet, kärleken och strävn efter lycka.