av Pierre Hellqvist
Det är dagen före millennieskiftet och Robbie Fulks är på gott humör i andra änden av luren. Den yngste av hans tre söner trummar frenetiskt på något i bakgrunden och i morgon, på nyårsafton, ska Robbie uppträda på en fest i "drag", utklädd till Shania TwainÉ
Faktiskt säger det en del om honom och den position han har i rot/countryrock-kretsar: en sorts hovnarr, specialist på verbala giftpilar och icke alltid politiskt korrekta ordvitsar.
Den som hört "Roots Rock Weirdoes", som finns med på nya &endash; ironiskt betitlade &endash; Bloodshot-utgåvan "The Very Best Of", vet vad jag menar. Det är en, om än med glimten i ögat, bitsk attack på rätt så stora delar av hans egen publik.
Eller ta "Fuck This Town", Fulks rungande uppgörelse med Nashville-etablissemanget.
Eller bara faktumet att han döpte sitt debutalbum till rosenskimrande "Country Love Songs", men fick branschen att sätta kaffet i vrångstrupen vid åsynen av omslaget: en man ifärd med att halshugga sin kvinnaÉ
Fast det är inte utan att man undrar om det inte är Nashville som är trångsynt snarare än att Fulks skulle vara särskilt kontroversiell.
&endash; Jag har inte tänkt på det, skrattar han. För att tala klarspråk bryr jag mig inte ett skit vad Nashville tänker om mig och vad som händer där. Och de bryr sig än mindre om mig. Det finns en massa människor som faktiskt gillar den musik som kommer därifrån, och det är väl OK. Men, om jag uttrycker det så här, den musiken tilltalar inte precis min sorts humor.
Jag hör, jo, hur han bränner av ett leende där borta i sin Chicago-förort:
&endash; Om Nashville-folket hade min humor skulle de definitivt inte göra de pengar de nu görÉ
Man ska emellertid aldrig luras att tro att man vet var man har denne 36-åring. För den som gärna önskar kategorisera artister är han en mardröm. Han behärskar det mesta och är inte rädd att ta ut svängarna, oavsett om det handlar om texter eller musik.
De fyra plattorna &endash; "Country Love Songs", 1996, "South Mouth", 1997 (båda på Bloodshot), Geffen-släppta "Let's Kill Saturday Night", 1998, och "The Very Best Of", en uppsamlare av diverse låtar från singlar och samlingar &endash; visar allihopa upp en ovanligt mångsidig repertoar, som bland annat rymmer Bakersfield-honky tonk, trixiga Elvis Costello-lekar, uppsluppet NRBQ-sväng, svarta folkvisor och omedelbar powerpop.
Förvirringen minskar näppeligen av att flera inspelningar rattats av den likaledes Chicago-baserade indie/punkrockikonen Steve Albini!
För många artister/band (NRBQ, Los Lobos, Mavericks) innebär musikalisk bredd och äventyrslusta problem för antingen skivbolag eller press, eller både och, när de ska till att kategorisera. Men Fulks tycker inte att han drabbats negativt, snarare tror han att de chanser han fått uppkommit tack vare hans vilja att blanda stilar.
&endash; Men nästa gång ska jag faktiskt försöka fokusera mer på en sak. På "Let's Kill Saturday Night" finns ett par låtar &endash; "Take Me To The Paradise" och "Night Accident" &endash; som ligger i gränslandet mellan pop och country. Man kan liksom inte säga exakt vad de är för något. Den där perfekta symbiosen mellan dessa genrer vill jag ha på hela nästa platta. Även om det lär bli några avstickare där ocksåÉ
Jag berättar för Robbie att även om jag gillar hans snabba och smarta låtar så är det de lugna eller halvsnabba kärlekslåtarna jag spelar oftast. Jag tänker på "Barely Human", "The Buck Starts Here", "Forgotten But Not Gone", "Heart, I Wish You Were Here", "Can't Win For Losing You", "I Just Want To Meet The Man", "Tears Only Run One Way"É I dessa stunder är han, och detta menar jag, inte fjärran från Buck Owens och George Jones höjder.
Robbie säger sig bli smickrad av det jag säger. Och lägger till:
&endash; Det har inte varit någon last för mig att jämt sorteras som "alternativcountry", men det finns en del saker jag inte gillar med det. Förutom bra låtskrivande handlar country för mig om starka sångare. Om man lyssnar på i princip alla storbolagens countrystjärnor på 50- och 60-talet så var de fantastiska vokalister. Så är det inte i dag, det finns inom alternativcountryn alltför många posörer och det bygger för mycket på att ha "rätt attityd".
Varför ligger då inte fabulösa låtskrivare, och sångare, som Fulks, Steve Earle, Lucinda Williams och Iris DeMent högst upp på countrylistorna?
&endash; För att den stora massan skivköpare är idioter!
Är det inte skönt med sanningsägare?