Robert Earl Keen har alltid bra musiker omkring sig. Han har givit två förklaringar. Den ena handlar om hans röst. Jag har ju inte världens bästa röst, sa han första gången jag intervjuade honom, så jag måste ha världens bästa band. En annan gång förklarade han en ny bandmedlem med att han var Austins "loudest drummer". Bandet måste överrösta publiken.
Uttalandena säger en del om Robert Earl Keen. Han har en drastisk humor och en blodig självironi, som ofta sätter sin prägel på hans sånger. Hans konserter lär också vara ganska larmande, men även mycket bra. Och rösten hör knappast till de vackraste i världen. Den är hes och grovkornig, men ändå behaglig i sin lite mjukare kärvhet.
Och även om Keen inte är en skönsångare, är han en av den alternativa countryns finaste mytskapare. Han är en värdig arvtagare till Townes Van Zandt, som låtskrivare helt i klass med Steve Earle. Robert Earl Keen föddes 1956, och han började spela bluegrass som student vid UT i Austin. Det var i mitten av 70-talet. Förutom sitt bluegrasspensum tog han starka intryck av artister som Joe Ely, Guy Clark och Van Zandt. Keen brukar också hänvisa till den senare som exempel på skillnaderna mellan Nashville och den texanska countryn.
- Den är mer episk. Den beskriver platser och personer, inte bara känslor. En låtskrivare som Townes kan kombinera miljön, karaktären och känslouttrycket i en sång, men vi andra måste välja. Och referenserna är tätare. Alla vet vad som menas med "the old man from the hills" eller "a Mexican from the valley". Eller vi förutsätter åtminstone att alla vet det, när vi skriver sångerna.
Men Keen lämnade Texas. Det hör till historiens ironier att det var Steve Earle som fick honom att flytta, eftersom det fanns för mycket droger i Austin. I Nashville blev Keen dock kortvarig. Enligt myten satte han en lapp på dörren med orden "Gone to Texas", sedan bilen säckat ihop efter en spelning och pengarna tagit slut. Historien återkommer ofta i presentationerna av Keen, men han har dementerat den. Det gick inte fullt så snabbt att återvända hem.
Annars hade historien platsat i en av Robert Earl Keens sånger. De är laddade av fantasikraft, tvetydiga stämningar och en humor som inte bara lockar till skratt, utan även spetsar till de moraliska konflikter som ofta ligger och pyr under ytan.
Främst kretsar hans sånger kring två teman: kärlek och brott. Men vi finner sällan några slutna kärleksdramer hos Keen. Det är inte så mycket crying in the beer eller svekfyllda triangeldramer. Om sångerna handlar om avsked, präglas de mer av luttrad eftertänksamhet än av bitterhet. Ofta skriver Keen också in kärleken i konkreta miljöer och låter dessa färga tolkningen av förhållandet.
Mästerstycket i genren är Gringo Honeymoon från albumet med samma namn. Lågmält och suggestivt väver Robert Earl Keen samman två upplevelser: paret på besök i Mexico och ett gripande livsöde som de möter där. När skivan släpptes berättade Keen att sången delvis är självbiografisk.
Den handlar om en tripp jag och min fru tog ner mot The Big Bend, och sedan över gränsen. Vi ramlade direkt in i en historia, ett säreget
livsöde, och jag har länge velat skriva om det. Den här gången hände det. I grunden handlar det väl om en bra dag antar jag - in anyone's life.
Då är hans outlawsånger blodigare. Vid sidan av Steve Earle är Robert
Earl Keen den som på senare år hållit countryns klassiska intresse för våld och banditer vid liv. Men där Earle gärna tolkat arkaiska öden, har Keen legat nära samtiden (The Road Goes On Forever, Whenever Kindness Fails) eller i identifierbara, om än mytologiskt laddade Västernmiljöer (Sonora's Death Row).
- Jag gillar action. Om jag stoppar in en pistol i mina sånger, händer det alltid någonting. Men både i melodin och i texten anknyter jag till den klassiska cowboysången.
Historierna och deras starka miljöfärg hade kunnat bli utsökta videor, men det vågade inte Keen. No guns allowed on CMT, som han sa. Keens fientlighet mot CMT har även tagit sig andra uttryck. Från ett par skivor
gjorde han inte ens någon video, eftersom amerikansk country-tv ofta inriktat sig på ett fåtal namn.
Trots sina antikommersiella attityder hamnade Robert Earl Keen för några år sedan på ett större bolag, när han övergav Sugar Hill för Aristas då nyöppnade Austindivision. Men det har knappast påverkat hans musik. Den präglas fortfarande av laddade texanska stämningar, starka miljöbilder och en humor som när som helst kan övergå i ett dödsgrin.