New York är knappast den stad i USA man främst förknippar med countrymusik. I denna världsmetropol finns det förstås ett stort utbud av musik men är det country man söker är Austin, Nashville, Los Angeles med flera att föredra. Det tror jag att alla med någon inblick i frågan är eniga om. Men avfärda för den skull inte New York från dina resplaner även om du får utslag av vanliga turistattraktioner och öronsus av Broadway-musikaler. Letar du lite finns det godbitar även i the Big Apple. Man kan inte gå ut på måfå, som i Austin, utan för att hitta bra country får man anstränga sig lite mer. Långt ifrån alla klubbar kostar på sig att annonsera så det kan löna sig att ringa runt och fråga. När jag besökte New York i höstas var jag ett par kvällar på the Rodeo Bar. Med drygt tio år på nacken är det en av de äldsta countryklubbarna där. Jag blev tipsad om den av Mike Lynam på Run Wild Records. Enligt honom är det den bästa.
Jag var där två kvällar under min New York vistelse. Den rustika träinredningen är smakfullt enkel, maten prisvärd och god och skålarna med oskalade jordnötter som de bjuder på en trevlig gest. Eftersom skalen töms direkt på golvet krasar det en del när man går omkring. De har
livemusik alla kvällar i veckan och i regel inget inträde. Däremot har de en påstridig servitris som inte uppskattar tomma glas.
En kväll när jag var där spelade ett western swing band, som inte imponerade, och en annan Ruthie & the Wranglers, som imponerade. De har två plattor bakom sig, Wrangler City och Life's savings, som båda innehåller en energisk mix av country och rock'n'roll. Live kom de verkligen till sin rätt.
I pausen mellan första och andra setet fick jag en pratstund med en svettig Ruth Langsdon. Hon hade verkligen inte sparat på krutet.
När jag talade om för henne att jag säljer hennes skivor i Sverige och att de säljer riktigt bra blev hon förstås glad. Genast passade hon på och skicka en hälsning till våra konsertarrangörer.
- Jag hoppas kunna komma till Europa och Sverige och spela.
Vi utbytte emailadresser, så är det någon arrangör som är intresserad förmedlar jag mer än gärna kontakten.
Hon berättade att hon som ung var mer intresserad av rockmusik än av country men att hennes pappa var ett stort countryfan. Han tittade på alla countryshower på TV och brukade ta med henne till barer där de spelade bluegrass. Men då avfärdade hon, på tonårsvis, countrymusiken som varande sina föräldrars musik. Den musikform som först verkligen grep tag i henne var i stället punken i början av 80-talet.
- Men, berättade hon, när jag började spela och skriva låtar så blev det countrymusik. Det föll sig naturligt. Jag bestämde mig inte för att göra country men låtarna jag skrev var helt enkelt country. På något sätt fanns den inom mig. Det kanske är det som det innebär att komma tillbaka till sina rötter.
Under hela vår pratstund kommer det fram fans ur publiken för att hälsa och Ruthie har ett ord över till alla. Hon handskas också vant med en kille från klubben som är upprörd över någon detalj. Det är uppenbart att det är hon som är boss i bandet. När ett problem dyker upp är det henne som de andra vänder sig till.
Jag frågade henne om framtiden.
- Vi turnerar en hel del och kommer att spela mycket runt om och i Washington undet resten av året. Eventuellt kommer vi att göra någon spelning med Bill Kirchen efter nyår.
Hon berättar också att de kommer att släppa en live-CD någon gång nästa år (I år alltså).
Pausen närmade sig sitt slut och vi skiljs åt.
- Du stannar väl över nästa set. Det här är vår sista spelning innan vi återvänder till Washington och det kommer att bli riktigt svettigt. Vi tänker inte hålla igen.
Självklart.
Jag tog mig en näve jordnötter och beställde en öl av servitrisen som genast sprack upp i ett leende.