av Karen Tyler
Musik som förmedlar positiva känslor och blues brukar inte gå hand i hand men i Shelly Kings kupade händer blir de två en uppfriskande drink av rent, klart vatten en lång, het dag. Delvis country, delvis blues med några droppar gospel istänkt kommer Kings nya CD "Call of My Heart" tveklöst att bli en hörnpelare hos de som, när de trycker på CD-spelarens startknapp, förväntar sig att musiken ska få dem att känna sig något mer upplyftade.
King är en lysande ny stjärna på Austins scen och älskar varje minut av det. Härstammande från Houston, Texas, flyttade Shelley och hennes band till Austin för några år sedan. Sedan dess har Shelley gjort skrivandet och framförandet av sin musik till sin första kärlek och prioritet. Till skillnad från många Austin-musiker som blir bittra därför att Austins scen är så konkurrensbetonad och möjligheterna så svårfångade, tycks King inte lägga märke till hindren. I stället verkar hon känna sig genuint lyckligt lottad över att vara en del av Austins musikerfamilj och hennes entusiasm är närvarande på vartenda spår på hennes CD.
Detta är Shelley Kings första CD och en verkligt fin debut. Kings sång är en höjdpunkt på skivan. Hennes kraftiga, fylliga röst besitter en klarhet och tonsäker känsla som jag tycker saknas hos så många kvinnliga sångerskor i Austin idag. Det är väldigt få sångerskor i "världens live-musik huvudstad" som kan konkurrera med King och lyckligtvis tycks hennes band vara väl medvetet om den pärla hon är. Bandet består av Shelley på rytmgitarr och sång. Kyle Judd på gitarr och bakgrundssång. Tony Velasco på bas och bakgrundssång och Peter Drake trummor. Tillsammans är de en effektiv enhet. De har fulländat konsten att understödja och dränker inte Shelley eller hennes sånger. Även detta är en sällsynthet i Austin, särskillt för ett sådant ungt och entustastiskt band. Bandet förefaller att högakta sådana sydsstatsrock-hjältar som the Allman Brothers och the Marshall Tucker Band och dessa influenser visar sig vara ettt plus för Kings material. Gittartonerna är fylliga med en sydlig känslighet. Trummorna är så tighta de kan bli, och basen både stödjande och uppfiningsrik, tydligast i de gospellika gångarna på "Live Everyday". Ett gästframträdande på fyra spår av södra Ausrins mästare på hamonorgel Jim Panek ger bara ett ännu större kreditiv till Allman/Tucker influenserna och låter Kings roadhouse möter sakrala rötter att lysa starkt.
Man får den uppfattningen att King ganska nyligen har funnit sitt sätt att skriva på. Hennes sånger har en fräschet och angelägenhetsgrad som skvallrar om hur nyligen de har tillkommit. Shelley har några ricktiga vinnare på den här skivan "Is there a reason" skulle med rätt marknadsföring bli en hit för Ms King. Sången har definitivt begåvats med en av de starkaste melodier jag hört på länge. King´s frasering är superb och bandet glider lätt som en bris genom denna kärlekshymn med dess majestätiska aura och snygga arrangemang. "Tennessee Whiskey", skriven tillsammans med bandmedlemmen Tony Velasco, är en annan vinnare. Cindy Cashdollar gästar på dobro på denna sensuellt heta delta blues. Det är en raffinerad sång som kastar sig ut från CD:n och kräver uppmärksamhet. Titelspåret lyfts extra av en slidegitarr, troligen spelad av Judd, och ett munspel spelat av Michael Rubin. Sången är ännu en av dessa melodiösa juveler, rik på visuella bilder som kastar dig ur din vilstol och in i Kings underbara värld. Det är inte en dålig sång på skivan, vare sig King tar sig an sitt countryinfluerade material eller sin bluesigare sida. En sådan mångsidighet har historiskt sett inte uppskattats i Austin men Shelley har rivit ner detta stängsel och gett sig ut ur fållan med ett stort följe entustiastiska fans hack i häl.
För att du inte ska invaggas i en falsk känsla av säkerhet och tänka att King inte kan förstå din smärta, kommer hon att ruska om dig i den bluesiga "Drivin by myself". Den sången visar på en av de saker som jag uppskattar mest hos Shelley King; hennes förmåga att vara positivt nöjd men aldrig sliskigt överväldigad. När King visar upp sin rakryggade hållning kommer du aldrig att glömma det och defintivt aldrig förväxla henne med de bleka människor, vars intetsägande musik dominerar den kommersiella countryn idag. Andra höjdpunkter är King's glidande sång på "Watchin the sun go down", och hennes kärleksförklaring "One way ticket to Austin"; en sång som jag kan höra Janis Joplin be om att få sjunga in om hon hade överlevt så här långt.
Det är uppfriskande att höra positiv musik triumfera på ett sätt som den inte har gjort på många år. Jag tror att Shelley King har vad som krävs för att överleva och växa i musikbranchen; talang, en god arbetsmoral, inspiration och en hälsosam besatthet att hålla blicken stadigt fokuserad på sitt utstakade spår. Må hon aldrig förlora sin glädje, entusiasm och förmåga att på samma gång ta fram det positiva och sjunga blues.