Som alla läsare vet har Austin världens bästa klubbscen. Nu i mars drar det också ihop sig till den årliga firmafesten, South By Southwest. Själv föredrar jag Austin vilken annan vecka som helst under året, när inte de bästa scenerna är upptagna av utsocknes grungeband och alternativrock.
Jag hade gärna varit på Jovita's (deras enchiladas är med rätta prisbelönta) 13:e februari. Då firade Sheri Frushay sin födelsedag där tillsammans med Leeann Atherton. Paula Nelson skulle också ha uppträtt, men hon fick influensa. Fast det var lyckat ändå, säger Sheri när vi talas vid på telefon några dagar efter tilldragelsen.
Sheri Frushay föddes in i branschen. Hon gjorde scendebut när hon var fyra år. Hennes pappa, countrysångaren Ray Frushay, uppträdde i Las Vegas. Året var 1968, och Sheri sjöng ditties som Leaving on a Jet Plane och andra odödliga mästerverk. Bakom scenen träffade Sheri B B King och Dolly Parton. När hon blev tonåring, och Ray dragit sig tillbaka, såg Sheri dem på tv. "Hey, I know these people", utropade hon för den som ville höra på.
Det kan låta som en idealisk uppväxt, men det födde också speciella förväntningar.
- Alla trodde att jag skulle bli countrysångerska, säger Sheri. Jag måste kämpa mot sådana förväntningar. Det är ungefär som Paula har det idag. Hon måste också slåss mot förväntningarna. Hon kan inte sjunga Crazy. I början på 80-talet träffade jag Townes Van Zandt, mest av en händelse. Jag började hänga ihop med honom, Calvin Russell, bröderna Waddell och Blaze Foley. De åren formade mig. Townes var som en ängel. Han förlöste mig. Jag insåg att jag inte behövde bli en underhållare. Jag fick mod att följa mina egna idéer.
De idéerna resulterade i Scarlet Song, Sheris debutskiva som kom förra året. Skivan är helt akustisk, och den rymmer en elementär kraft som går utanpå det mesta. Sheri Frushay har en rå röst, hon reducerar sitt gitarrspel till de nödvändiga figurerna, medan David Waddell gör konturerna lite mjukare. Själv tycker jag att det är en lysande skiva i det kvinnliga singer/songwriter-facket. Där finns en maximalt komprimerad uttryckskraft, övertygelse och hetta i framförandet, starka melodier och bra texter. Sheri Frushay har dock svårt att se sig själv som en låtskrivare.
- Jag tycker själv att jag skriver ditties. Eller som Janis Joplin sa: I'm not a songwriter. I just make up songs.
Sheri berättar också att hon inte visste om hon skulle våga ge ut skivan. Hon var tveksam inför Talk of the Town (för mycket country), inför soundet (inga trummor) och inför det kommersiella (egenproducerat utan bolagsbackning).
- Men Butch Hancock stödde mig. Strunta i om låtarna drar åt olika håll, sa han. It's just songs. Butch lät mig också öppna för honom på konserterna. Han var ovärderlig. Jag tror också att jag klarar mig utan ett bolag bakom mig. Om till exempel Lazy S.O.B. hade gett ut den hade jag fått en snygg affisch, men jag hade inte sålt fler skivor. I can't make money all by myself. I don't need a company, tillägger Sheri med ett hjärtligt skratt.
It's just songs, som sagt. Men knappast ditties. Can't Even Sing the Blues sägs vara en hyllning till Stevie Ray Vaughan. Skrev du den med Stevie Ray i tankarna? frågar jag.
- Jag hade varit på ett bluesjam på the Roadhouse, och jag hade the blues när jag kom hem. På morgonen tog jag mitt kaffe och väntade på att komma igång. Då fanns melodin där, men jag minns inte var orden kom från. What is this about? tänkte jag själv. Sedan fick jag en inbjudan att uppträda på en Stevie Ray-memorial. Jag vågade inte sjunga någon av hans sånger, men jag prövade Can't Even Sing the Blues. Och wow, den gick hem. Så blev sången en tribut.
På skivorna finns också en hyllning till Townes Van Zandt (skriven som en dikt natten efter hans död), en fin country-duett med David Waddell och den 60-talsfunkiga The State of Love, som visar hur bra det kan bli med bara raspig sång och akustisk kompgitarr. Blandningen fungerar, men den reser också frågan om hur Sheri Frushay själv ser på sin musik. Är hon en bluessångerska eller en roots- och Americana-rocker?
- Jag kallar mitt musikförlag för Americana Mama, fast musiken kan vara vad som helst. Kanske är jag bara en Texas roots rock country blues songwriter, skrattar Sheri Frushay.