Av Jan Andersson
Årets upplaga av festivalen South by Southwest var den största hittills med över 1000 band. Därtill kommer de flera hundra som gjorde spelningar utanför det officiella programmet. Allt tilltalar förstås inte mig men det fanns mer än tillräckligt. Svårigheten ligger inte i att hitta någon bra spelning, nej problemet är att välja bort.
Bäst? Tja, efter att ha sett mellan 40 och 50 band under fem dagar så är det inte lätt att peka ut en enda, det var alldeles för många som var riktigt bra, men Kevin Gordon gjorde en kanonspelning. Han stampade igång bandet och sedan var det fullt ös, ruffigare och rivigare än på platta. Hollisters på parkeringsplatsen utanför Texicalle Grille var en oförglömlig upplevelse. Billy Eli imponerade stort. Vilken härlig röst han har och hans band låter verkligen bra, tätt och följsamt. Förhoppningsvis kommer han hit för en turne senare under året. Det blir något att se fram emot. Dessutom gjorde han en helt makalös version av Monkees gamla klassiker I'm a believer. Och Sheri Frushay hade en ännu bättre röst live än på skiva. Hon måste vara en av dagens bästa sångerskor.
Vi såg Sheri Frushay på Ross Old Austin Coffee House. En krog som jag misstänker är okänd även för den trogne Austin-besökaren. Efter en god mexikansk middag på Jovitas, där vi även hade avnjutit Star Room Boys och blivit övertalade (- Beställer du Budweiser för att du vill ha en öl eller tycker du vekligen om det?) av den charmiga servitrisen att dricka ett utmärkt mexikanskt öl: Dos Eguiz, hejdade vi en taxi och gav chauffören adressen till Ross.
- Det är långt, sa han avrådande. Sådär femton miles.
Vi tyckte inte att det var någon sträcka att tveka inför utan sa åt honom att köra. Och det gjorde han. Länge. När taxameterns tickande med råge hade passerat vad som var normalt för femton miles frågade jag honom om han trodde att det skulle vara svårt att få en taxi tillbaka senare på kvällen. Absolut inte, försäkrade han.
Jag vill inte ifrågasätta hans avståndsbedömning men femton miles hann bli drygt trettio innan taxin stannade.
Austin är som många amerikanska städer: utspritt och utan egentligt centrum som vi är vana vid från Sverige och övriga Europa. Men även med Austin-mått mätt hade vi hamnat långt bort. Krogen såg utifrån, grovt jämfört, ut som en svensk vägkrog. Inifrån som en riktig sylta. Om det nu är någon skillnad.
När krogägaren fick reda på att det var vi som har gett ut Rockin At The Barn, där ju Sheri har med en låt, bjöd han oss att äta och dricka på huset. Vi hade ju nyss rest oss från bordet på Jovitas och var inte hungriga men några öl kunde vi klämma ner. Eftersom det var St Patricks Day serverades ölen med grönt färgämne. En annorlunda upplevelse.
Min fåfänga blev förstås smickrad när Sheri tillägnade Walk Tall Cowboy till mig. Tillsammans med Sheri uppträdde David Waddel. Han har turnerat med Calvin Russel under många år och bland annat besökt Norge ett flertal gånger. Han spelade några egna låtar och visade sig ha en stark och bra röst och bra, fartfyllda countrylåtar. Austin besökets positivaste överraskning.
Den mest negativa följde när vi skulle försöka få en taxi tillbaka till de centrala delarna av stan. Det var helt enkelt omöjligt. Krögaren hjälpte oss att ringa men efter en timme gav han upp. Tur nog fick vi lift med ett par gäster som Sheri kände men vi blev kraftig försenade och missade både Blind Luck och Bonepony.
Så här med lite perspektiv på festivalen kan jag, lite överraskande konstatera att några av de roligaste spelningarna var sådana som inte ingick i det officiella programmet. Cornell Hurd Band stod som värd för en sådan utanför en krog med start kockan elva på lördag förmiddag. Fritt inträde och avslappnad stämning. Krogen hade ingen ölförsäljning varför en butik lite längre bort på gatan fick strykande åtgång på öl och chips. Förutom Cornell Hurd spelade bland andra Eleven Hundred Springs, Hollisters, Ted Roddy, Clay Blaker, Ed Burleson, Bill Kirchen, the Gourds och Susanna Van Tassel.
Ex-Husbands och Roger Wallace på Under The Sun var likaså utanför festivalen. Och så besökte vi förstås LeeannAthertons barndance. Se programmet här intill.
Och som alltid kan vi konstatera att det är förbluffande hur mycket bra musik det finns som aldrig får chansen därför att den inte backas upp av något stort bolag. Jag läste nyligen att Shania Twains sensste platta hade en reklambudget på knappt tio miljoner bara på TV-reklam och bara i Stor-Brittanien. Inte så konstigt att hennes CD säljer i enorma upplagor. Men ingen ska ju få mig att tro att försäljningssiffror är ett mått på kvalitet. Jag har skrivit det förr men det tål att upprepas: Mycket av den bästa musiken görs på små, oberoende skivbolag där människorna gör det de gör därför att de tycker om musiken.
På de följande sidorna hittar du en massa bra plattor som vi tog med oss hem från Austin. Det är plattor från just sådana små genuina bolag. Musik gjorda av musiker som inte har stirrat sig blinda på marknadsföringskalkyler. Vi har också tagit med några bilder som vi tog i Austin. Jag hoppas att de kan förmedla något av den känsla det är att vara på plats.