Av Pierre Hellqvist
"I'll ask my friends how love and happiness could get so far apart Why do lonely men and women want to break each other's hearts?"
&endash; Jag skulle inte vilja beskriva mina texter som strikt självbiografiska, för jag vill inte att någon ska tro att mitt liv är så hemskt, säger Dave Marr och kluckar iväg ett av sina många avväpnande skratt.
Dave är sångare, ledarfigur och en av tre gitarrister i Athens, Georgia-kvintetten The Star Room Boys, vars bejublade debutalbum "Why Do Lonely Men And Women Want To Break Each Other's Hearts?" porträtterar män som förlorar sina kvinnor, bedras av sina kvinnor eller aldrig får någon respons av sina kvinnor. Trots det &endash; eller just därför &endash; fortsätter sökandet efter den rätta; "I'll be chasing her forever and I'll never find out why", som texten går i öppningsspåret "Gastonia".
Men det finns måhända skäl till varför damerna går sin väg. De karlar som Dave Marr skriver om är inte sällan sådana som gärna spenderar merparten av sin lediga tid med att dricka några glas för mycket på barer och nattklubbar. Därmed, kan man säga, finns det inte så gott om hopp i hans lyrik. Individerna är dömda på förhand. Och värre ska det bli.
&endash; Även om jag är lyckligare än någonsin privat märker jag att jag bara skriver svartare och svartare texter. Det passar mig bäst helt enkelt. Det är den sortens tankar jag har i mitt huvud när jag skriver låtar. Dessutom vill jag inte skriva "roliga" countrylåtar. OK, det finns en del humor där, men få fattar den.
Jag nämner för honom där i telefon att en textrad som "É if my teardrops filled your footsteps you'd be an ocean away" i mina ögon ändå är ett praktexempel på hur humor, eller kanske snarare fyndighet, kan användas för att accentuera smärta. 50- och 60-talssnubbar som Harlan
Howard och Buck Owens, för att bara nämna några få, visste verkligen vikten av de verbala verktyg som är ordlekar och klipska formuleringar.
&endash; Det är så sant, den sortens frejdiga anda har alltid funnits i countrymusik. Ofta är det saker som inte rakt av får en att skratta, men
åtminstone framkallar ett leende. Jag gillar om man klarar av att beskriva elände på ett underhållande sätt, utan att man för den skull förringar ämnet. Ett bra exempel på det är Willie Nelsons "Three Days".
Dave Marr växte upp i Chicago, en stad man inte direkt förknippar med denna genre (detta var långt innan dagens alternativa scen, med skivbolaget Bloodshot i spetsen, slagit rot). Men via radiovågorna kom han i unga år i kontakt med country. Sedan, med åren och viljan att utforska annan musik, försvann countryn ur hans liv. Men han kom att återupptäcka den, på ett för rockare inte speciellt ovanligt sätt.
&endash; Det ena ledde till det andra. Förr eller senare, om man gillar rock, börjar man lyssna på Beatles, Stones, Bob Dylan och Byrds, och vips leder det en vidare till Gram Parsons. Sedan spanar man in vilka som skrivit låtarna och ser då namn som Harlan Howard, Louvin Brothers, George Jones och Merle Haggard. Och då kollar man upp demÉ
Star Room Boys &endash; vars övriga medlemmar är forne Two Dollar Pistols- och Jack Logan-pedal steel-gitarristen Johnny Neff, Philip McArdle, gitarr, John McMahon, bas, och Bob Fernandez, trummor &endash; bildades 1995, men det dröjde ända till förra året innan första fullängdaren kom ut på egna etiketten Strictly Bush. Sedan gick det snabbt. Lockade av alla lovord &endash; bland annat från R.E.M.-sångaren och Athens-grannen Michael Stipe &endash; plockade större Checkered Past upp gruppen och återutgav debuten.
"Why Do Lonely Men AndÉ" är ett ovanligt färdigt och moget förstlingsverk, det hörs att det inte är några duvungar vi har att göra med. Minnen, längtan, bitterhet och år av berusning skildras i skepnad av stapplande honky tonk och svidande countryballader; allt förstärkt av Marrs charmigt oskolade och oroligt ostadiga barytonstämma. Musiken är rakt igenom nertonad och sansad, uttrycket är genuint och värdigt. Titelspåret är av sådan uppslitande dignitet att man önskar att George Jones får höra det och möjligen rentav spela in en egen tolkningÉ
Om inte annat så för att betala tillbaka. När Star Room Boys var tämligen nybildat fick de i uppdrag att spela på ett par vänners bröllopsfest. Förutom att framföra eget material tog de emot önskemål från gästerna. Dave Marr kan än i dag inte sluta förundras över vad för sorts låtar som föreslogs, däribland George Jones-klassikern "He Stopped Loving Her Today", om mannen som dör av sorg över en förlorad kärlek, och Hank Williams "Your Cheatin' Heart".
&endash; Vi spelade dem, det var ju vad publiken ville höra. Men jag tyckte det var högst opassande på ett bröllop som ska vara den lyckligaste dagen i livet för dessa två personer. MenÉ om man inte lyssnar på texterna går de kanske att dansa till.
Det går nog bra att dansa till Star Room Boys också, den lugubra lyriken till trots.