Av Magnus Eriksson
Åren kring 1980 brukade Billy Gibbons säga att Van Wilks var Austins bäste yngre gitarrist. Van Wilks gjorde också en lp, Bombay Tears, där han blandade blues, rock och funk till en ytterst smakfull anrättning. Z Z Top anlitade honom flitigt som uppvärmare för sina USA-turnéer, men någon mer skiva kom inte. Bombay Tears snurrade dock, i väntan på nästa.
Det dröjde till 1995. Då gick jag på en nyutgiven skiva med Van Wilks, Soul of a Man, på Waterloo Records i Austin. Där fortsätter Van Wilks på den bana han slog in på redan från början. Han sjunger med ljus, lite gäll röst, tekniskt skickligt och med osviklig känsla för textens känslomässiga valörer. Men främst är Van Wilks en lysande gitarrist. Jimi Hendrix hörs i hans spelstil, likaså Billy Gibbons spetsiga pregnans. Men Van Wilks är också en melodiker; han lägger ut snygga melodilinjer, lätt vemodiga och starkt uttrycksfulla.
Förra året kom nästa skiva, Koko's Hideaway. Liksom på föregångaren hör vi Wilks i ett avskalat trioformat; ibland fyller gamle Facesmedlemmen Ian McLagan ut på keyboards. Och gitarrspelet är ännu bättre. En tung bluesgroove i botten, och över den lägger Van Wilks fina entonssolon, kongeniala Hendrix-allusioner, bångstyrig slide och finurliga Gibbons-figurer, men helheten är hans egen. I Dialtone Blues hör vi Purple Haze, men som dialogpartner och bollplank mer än modell. När Van Wilks möter Eric Johnson i Vanatized, hör vi en självständig storhet, som smält samman de skilda stilarna till en helt personlig syntes. Åtminstone en insiktsfull skribent nämnde också skivan som en av förra årets bästa.
Det var inte bara Billy Gibbons som imponerades av Van Wilks. I slutet av sjuttiotalet såg en ung Joe Blanda honom öppna för Dave Mason i New Orleans. Flera konserter följde, och Blanda har nämnt Wilks som en av sina favoritmusiker vid sidan av Johnny Winter. Kanske är det att hårdra det hela, men den som vill kan se en likhet mellan Wilks integrativa tänkande och Blandas fina skiva The Moon in the Man, som kom 1998. Melodikänslan är osviklig, och musiken rör sig sedan i skilda riktningar från den blues som ger grunden. Joe Blanda är dock mjukare i konturerna, bluesbaserad singer/songwriter mer än hårdfört svängande bluesrocker. Dessutom ser han inte sig själv som gitarrist, utan sångare och låtskrivare. Men det hindrar inte att han spelar fin sologitarr i flera spår, även om Monte Mann står för de mer spektakulära sakerna.
Joe Blanda har också suverän känsla för arrangemangen. I några spår hörs Bobby Jamersons sax: muskulöst solospel, men även en fint integrerad del av helhetsintrycket. Samma sak gäller den fina fiddlern Mary Hattersleys inhopp på skivan.
John Ussery ligger bra till för att fylla ut en triss i bluesbaserade texanska ess. Han är den av de tre som varit med längst. Redan i tonåren spelade han på barerna i Arizona dit hans familj hade flyttat från Fort Worth i början av sextiotalet. Sakta gled John Ussery över från pop och rock till bluesen. Albert King, Freddie King, Jimmy Reed, Albert Collins: alla var tidiga förebilder, och spåren av dem hörs i John Usserys teknik. I början av sjuttiotalet var det dags för det stora karriärsteget. Då blev Ussery medlem i Delaney Bramletts band. 1973 kom sedan en soloskiva på Mercury.
Men John Ussery var utbränd. Han drog sig tillbaka till Texas. Bland annat jobbade han på ett sågverk, innan musiken återigen lyckades göra anspråk på honom 1990. Två skivor har kommit: Gettin' Lucky 1998 och Cryin' and Screamin' förra året. Det är en skramlig skiva, ett stycke lysande texansk roadhouse-blues. John Usserys spelar kvicka entonssolon med reducerat sustain. Men ibland stannar han till på en ton och låter den ligga kvar, liksom för att gnistra till i det pärlband av toner han trätt. Usserys gitarr och sång ramas snyggt in av Mark Goodwins Hammondmattor, John Mills tenor och Keith Winkings trumpet. Det är lysande blues, modern och tidlös på samma gång.
Triss i ess? Absolut. Van Wilks, John Ussery och Joe Blanda representerar inte bara det bästa i texansk bluesrock eller bluesbaserad singer/song-writer-rock, de ger även fina exempel på hur bra musik kan skapas med blygsamma medel.